Förnuft och känsla är två helt skilda saker. Det är så jobbigt. Vi har gjort allt vi kan för Prosit. Han ligger och vilar, sover och äter om vartannat och läker sitt benbrott i sin egen takt. Vi kan liksom inte göra mer. Och han mår ju bäst av att få vara ensam och bli klappad emellanåt. Har vi inte gjort rätt? Kan ni komma med något bättre förslag? Jag kan inte det. Förnuftet säger så. Ändå så mår jag inte bra. Jag kan inte tillåta mig att vara särskilt glad. Jag tycker så synd om honom. Men vad hjälper det honom liksom? Borde jag inte vara glad att han får vara hemma hos mamma, där han känner igen dofter och ljud. Han vet vilka vi är. Mycket bättre än sjukhuset.

Men lik förbaskat kan jag inte koppla av. Varför ska det vara så svårt?

Nähä, kanske dags att stänga ner datorn och bege sig till soffan med en kopp te? Eller vad säger ni?