Nu förstår jag verkligen vad min kollega menade när hon förklarade hur jobbigt det är att inte kunna sova på natten på grund av hosta. Nu har inte jag hostat hela natten, men den smyger sig på tidigt på morgonen, väcker Prosit, Prosit blir snabbt pigg och glad, krafsa låda är roligaste sysselsättning på morgonen, omöjligt för mig att somna om, jag släpper ner Prosit på nedervåningen, försöker somna om, hostar, hostar igen, och där kommer allt slem upp. Så, kan jag få sova nu? Nej, två minuter senare börjar jag igen. Vansinnig blir jag. Dessutom har jag nog drömt något som irriterar mig. Så, jag vaknade på helt fel sida idag.

Nu börjar det ordna upp sig. Jag har diskat upp, gjort te, kaffe och sitter och funderar på om jag kanske skulle äta något. Lillebror har ätit upp all pizza från igår. Så, vad ska jag nu äta? Nu när jag planerat att äta pizza. Gillar ju inte när någon stör i mina planer.


Men, varför är det så att när någon berättar hur jobbigt något är, reflekterar man över det, håller med, men det är först när man själv råkar ut för det jobbiga som man verkligen inser hur jobbigt det faktiskt är. Först då har man en susning om vad den andre snackar om.