Jag lider av att vänta. Vänta på ett samtal från veterinären. Om Prosit inte klarat natten ska de ringa nu på morgonen. Jag sitter som på nålar. Jag har en känsla, men jag vågar inte skriva den. Ödet leker ju med mig hela tiden så vad jag än skriver blir det ju fel. Så därför säger jag inget så har jag inget sagt. Men vad räknar de som morgon? De borde ringa före klockan nio i så fall va? Om det inte har hänt något så ska jag ringa vid halv tolv.

Så, håll tummarna för att:

1. Smärtstillandet igår gjorde att hans kropp kunde fokusera på annat så att han är piggare nu.
2. Han är så pass pigg idag (alternativt imorgon) så att de kan sy ihop såren han har.
3. Han är färdigopererad på fredag så att jag kan få ta hand om honom hemifrån.