Så här ligger det till:

• Jag är pank. No money liksom. A-kassan, ta dig någonstans. Inte ett öre har jag fått sen nyår. Det gör att man blir stressad och frustrerad, tvingad att leva på andra och ibland känner man till och med för att börja gråta av allt. Gråta är det värsta jag vet.
• Jag saknar Småland mer och mer. Jag trivs här nere, men Småland drar i mig. Mina vänner. Kan inte alla flytta nära mig?
• Som arbetslös och sysslolös blir man knäpp. Man känner sig ensam och isolerad.
• Läcka i lägenheten gör att man tappar motivation till allt.
• Jag kan inte åka någonstans för att jag inte har pengar.
• Nätterna blir kortare för att man inte får sova tillräckligt.
• Graviditeten påverkar humöret som nu är väldigt svängigt.

Om jag bara kan få mina förbannade pengar någon gång så kan jag göra turné genom Småland, en sväng till Emmaboda, turné genom Skåne och sysselsätta mig tills att bebis kommer. Åh, om jag bara hade haft pengar. Nu kommer förmodligen någon säga "Tänk på vad du har, pengar inte allt, blablabla". Nej, inte allt är det inte, men som ordspråket lyder "Jag gråter hellre i en Ferrari än i en buss".

Sorry, jag var bara tvungen att få det ur mig. Sällskap sökes. Alla, gå i strejk och kom hem till mig.