En lång historia.

Igår var ju dagen kommen då jag skulle ta blodprov. Jag gick upp på våning tre mot provtagningen (som jag hade blivit tillsagd att gå till), tog en nummerlapp och väntade på min tur. När jag kom fram ville receptionisten ha en remiss av mig. "Öhh, remiss?" jag hade ingen remiss. Jag fick förklara hela situationen och att de via telefon sa till mig att komma hit klockan 11. "Men här är ingen tidsbokning, du ska nog vara någon annanstans". En liten gnista av hopp tändes hos mig då jag hoppades på att tiden skulle rusa iväg så att jag skulle slippata proverna (jag vet att jag hade fått ta dem sen ändå, men jag bara älskar att skjuta upp otrevliga saker). Nåja, hon skulle ringa till min barnmorska. Efter en lååång stund kom hon och då skulle jag till andra sidan på byggnaden och prata med läkare. Hm, okej?! Jaja. Bara att spatsera iväg.

Då vi kommer till det väntrummet får jag höra av andra väntande att jag blivit uppropat ett antal gånger. "Wiieehuu, jag slipper", tänker jag. Jo, eller hur. Vi kom in snabbare än snabbt och då fick jag prata med denne trevliga läkare. Denna trevliga läkare tror sig ha hittat ännu fler fel på mig. Hur är det möjligt undrar jag, då jag mår bra? Nåja, fler prover måste tas. "Specialanalyseras i Malmö". Jag känner mig aningen speciell faktiskt. Nåja, jag går inte närmare in på det förän vi konstaterat vad det faktiskt är. Har vi tur är det ingenting alls, om inte måste jag ta en massa fler prover. Okej, just kill me. (Under tiden som vi satt och snackade blev det dessutom strömavbrott. Hur vanligt är inte det på ett sjukhus då? Och om det blir, ska inte reservsystemet sättas igång? När jag jobbade på sjukhus sattes det igång typ 2 sekunder efter, max, men här dröjer vi några minuter. Stackars den som skulle elchocksbehandlas, säger jag. Återigen tändes hoppet om att jag skulle slippa blodet).

Efter läkarbesöket ska jag tydligen spatsera tillbaka till provtagningen och ta det provet ändå. Jahapp, liksom. Vi gick dit, jag tog provet och vi gick där ifrån, allt på fyra minuter. Att vistelsen på sjukhuset skulle ta två timmar var otippat. Och jag fixade proverna galant igen. Förmodligen pga allt annat som uppkom under tiden.

End of story.