Lite tankar som snurrar i mitt huvud under graviditeten (jag tänkte skriva i mitt gravida huvud, men det hade blivit ett gravt syftningsfel).

Jag tror att man genomgår olika faser som gravid. I alla fall gör jag det. De flesta faserna är underbara och man mår så bra, och längtar enormt mycket. Men ibland smyger sig oron på. Ett tag var jag orolig över hela situationen. Liksom, whaaa! Vad har jag gett mig in på, kommer jag klara detta, hur ska jag kunna bli en bra mamma, hur gör man liksom? Men den fasen är över. Nu mår jag bra och har hunnit vänja mig vid att bli sork-mamma.

En annan fas som jag är inne i just nu (även om jag mår hur bra som helst under tiden) är oron över hur bebis mår. Mår min sork bra? Tänk om den är sjuk? Inte mår bra? Den kan liksom än inte göra sig hörd. Och även om bebis är sjuk eller lider av något, så älskar jag den lilla varelsen lika mycket för det, men det går ju inte att förneka att man inget annat vill än att sitt barn ska vara friskt.

Sedan genomgår jag även oro över att oroa mig. Det är inte bra att oroa sig, så då oroar jag mig över att inte oroa mig. Paradox!

Samtidigt så vet jag att det är fruktansvärt onödigt att tänka så här, för jag får ju veta vilket när sork bestämmer sig för att komma ut. Innan dess är det omöjligt att veta. Ultraljudet gick bra, inga anmärkningar, hjärtljudet är som det ska vilket betyder att det allra viktigaste är perfekt. Så varför oroa sig? Enkelt svar, men ändå så kan man inte låta bli att fundera ibland. Förmodligen försvinner också denna fas snarast. De brukar inte hålla i sig speciellt länge.

Nu tror jag att vi ska unna oss lite choklad, det gillar både jag och sork!