Idag ska Prosit på återbesök. Jag är sååå nervig. Jag är så rädd att de ska säga något som jag inte vill höra. Han är ju himla bra, inget fel på aptiten, han kan stödja på alla ben, han kan rulla runt och verkar inte ha speciellt ont just nu. Dock sa mamma att han ofta går till kattlådan och vill kissa, men att det inte kommer särskilt mycket. Min första tanke var urinvägsinfektion, men vid närmare eftertanke så äter han ju faktiskt antibiotika. Det är det som gör mig orolig. Jag vet inte hur det fungerar på katter, om antibiotikan motverkar alla baciller eller bara vissa, eller om det finns någon speciell för just urinvägsinfektion. Annars undrar jag vad det kan vara. Det är himla oroande. Men till sinnet är ju min kisse pigg. Och är de pigga brukar det vara bra, inget allvarligt, men ändå. Usch. Jag är så orolig över vad det kan vara. Kanske morfinplåstret som gör att han inte conektar med kissighets-känslan eller nåt. Antibiotikan kanske gör honom kissnödig? Please, säg att det inte är något allvarligt. Kan ni alla hålla tummarna? Det gick ju så bra sist...

Morr'n.

Här sitter jag i mörkret och försöker hitta rätt tangenter. Det är inte det lättaste må jag säga. Och jag vill inte tända, för då väcker jag kanske Nina. Om jag inte redan har lyckats med det vill säga.

Inatt har jag inte sovit bra. Mardrömmar och orolighet. Jag drömde att hjärtat skenade igen, men jag är inte säker på om det var en dröm eller om det faktiskt gjorde det. Jag vaknade med en puls som heter duga och svettig som en gris var jag. Jag är aldrig svettig annars, jag är en kallblodig människa (tolka bokstavligen). Dessutom har jag vaknat en gång i timmen sen klockan tre inatt. Sånt är så himla jobbigt, särskilt när man inte kan somna om. Hinner precis somna, så vaknar man igen. Halsen har jag ont i och nacken har fått ligga fel. Så det är ingen bra start på dagen. Men när Prosit har skrivit sitt morron-mess och skriver att allt gått bra inatt, då kommer jag ändå vara nöjd, för det är det som betyder mest just nu.

Jobbet väntar hör'ni. Tjingeling så länge!

Nu har jag tittat på Alice i underlandet för tredje gången. Jag älskar den filmen. Men, den är mycket, och jag menar mycket, bättre på engelska. Inte svenska. Men i alla fall. Den är superbra.

Och nu är jag så trött, så det blir snart sängen för mig. Men en liten chokladbit kan jag säkert klämma i mig före tandborstningen.

Tjollahopp.

Nybadad, det är jag, det. Och min kokerska är snart färdig med maten. Spagetti och köttfärssås. Och min älskade katt mår (efter omständigheterna) bra. Kan det bli bättre just nu? Jag tror inte det. Ikväll ska jag försöka låta mig själv att njuta av tillvaron. Försöka. Prosit har det liksom bra nu.

Mat strax, tjing!

Prosit har skrivit flera sms idag. I morse fick jag detta (med risk för stavfel):

"Gomorr! Jag har nu svalt mina medusiner. Morbror är jätteskicklig. Nu äter jag frukost. Baktassarna fungerar utmärkt, och jag har inte morrat en enda gång. Spinn!"

I eftermiddags fick jag följande:

"Mormor kliar jättegott! Hon har säkert hållt på i en halv timme och jag rullar runt på rygg och spinner. Oj, vad jag spinner! Skinka har jag fått. MUMS!"

Det är så skönt att höra hur bra han har det. Nu kan det väl bara gå åt rätt håll? Jag vågar absolut inte ta något för givet längre. Då rasar allt. Det om något har jag lärt mig i mitt hittills tjugofyraåriga liv.

Nu ska jag och Ninis ut en sväng och shoppa mat.

Tjingeling!

Förnuft och känsla är två helt skilda saker. Det är så jobbigt. Vi har gjort allt vi kan för Prosit. Han ligger och vilar, sover och äter om vartannat och läker sitt benbrott i sin egen takt. Vi kan liksom inte göra mer. Och han mår ju bäst av att få vara ensam och bli klappad emellanåt. Har vi inte gjort rätt? Kan ni komma med något bättre förslag? Jag kan inte det. Förnuftet säger så. Ändå så mår jag inte bra. Jag kan inte tillåta mig att vara särskilt glad. Jag tycker så synd om honom. Men vad hjälper det honom liksom? Borde jag inte vara glad att han får vara hemma hos mamma, där han känner igen dofter och ljud. Han vet vilka vi är. Mycket bättre än sjukhuset.

Men lik förbaskat kan jag inte koppla av. Varför ska det vara så svårt?

Nähä, kanske dags att stänga ner datorn och bege sig till soffan med en kopp te? Eller vad säger ni?

Nu sitter jag hos min Nina. Hör på henne när hon läser kontaktannonser. Finns ganska många roliga. Jag behöver lyssna på lite uppiggade snack. Känns så skönt, efter allt som hänt just nu.

Ikväll blir det lax, potatis och kall sås. Gott! Nina är min underbara kokerska. Det är inte alla som har det, inte!

Prosit sover så gott. Eller, förhoppningsvis gott. Jag var uppe nyss och klappade honom en stund, men efter tag visade han att han ville vara ensam. Det kändes rätt skönt, eftersom han kommer att få vara just det. Ensam. Under veckorna.

Jag är snart färdigpackad. Har gjort en ny spellista i mobilen som jag kan lyssna på när jag åker upp till min älskling Nina. Så snart bär det av mot Småland igen. En veckas arbete. Prosit ska på återbesök på djursjukhuset på tisdag men mamma och lillasyster har lovat att ta dit honom. Antagligen ska han dit på fredag igen, när jag naturligtvis jobbar, men jag ska försöka se om jag kan ordna detta på något sätt.

Vi hörs när jag är uppe hos Nina igen. Mamma har lovat att låna ut telefonen till Prosit så att han kan uppdatera sitt eget mående. Jag lovar att vidarebefordra sms:en till bloggen.

Tjing!

Så, äntligen har jag fått i killen medicinen. Nu ska jag sminka fejjan och sedan bege mig till Karlshamns apotek. Sedan åker jag nog relativt tidigt till Nina. Det känns inte som om jag kan göra mycket mer för min lille gosse i nuläget. Han behöver vila. Han kommer bli så ensam om dagarna på veckorna, men vad annat kan vi göra? Det borde väl ändå vara bra för honom, ensamhet och sömn? Jag hoppas det i alla fall.

God morgon.

Prosit är nog den envisaste katten jag någonsin träffat. Han skulle sova i sängen med mig och mamma i natt, mot alla odds. Det gick verkligen inte att få honom att sova i sin myshörna. Han ville ju ha närhet. Tror ni jag har fått sova mycket? Nej, jag har legat och vakat som en annan hönsmamma eftersom jag var så rädd att han skulle falla ner eller att jag skullat vänt mig på honom. Så vaken-jour i natt, ja. Men bara halva natten. Sedan ville han faktiskt ner, jag lyfte ner honom och han gick på sin specialgjorda låda, åt lite kex, sedan gick han och la sig. Under soffan.

Så, några timmars sömn har jag fått i alla fall. Idag ska jag köra till Karlshamn och hämta medUcin till killen. Inte ett dugg kul, men ett måste.

Tjing!

Nu säger jag godnatt.

Jag och Prosit ska försöka sova. Förhoppningsvis är det just det han vill i detta läge. Så ikväll tänker vi:

"Om vi somnar fort, blir det snabbare en ny dag. Alltså en dag närmare friskhet!"

Även om Prosit är hemma nu, så är det så synd om honom. Han ligger på mammas rum, ensam. Jag tror att han vill vara ensam. Helst hade han nog legat här nere hos oss, om det inte vore för den lille svarte. Tycker så synd om honom. Men det är som mamma säger. Vi kan inte göra mer nu. Det är bara att gilla läget. Låta tiden ha sin gång. Jag måste också plåga honom med tabletter senare. Jag undrar hur detta kommer att gå... Tror ni han äter kaviar? Om man mosar tabletterna i det? Eller ska man trycka ner dem? -Usch, det låter så omänskligt och okattsligt. Jag får se hur jag löser detta...

För idag är ingen vanlig da' för idag är det stora Prosit-da'n. Vi ska få träffa Prosit, för vi ska få träffa Prosit, för vi ska få träffa Prosit, tjalalala.

Vi ska åka ner till honom vid klockan ett. Vi ska dock stanna och köpa lite färdkost så vi kommer vara hos honom runt halv tre-tre. Åh, va jag längtar. Det verkar som om vi kan få hem honom idag. Idag har han fått lugnande och nytt morfinplåster, så han är lite dåsig, men det är nog bara bra tror jag. Att få sova sig igenom de första dygnen måste vara det bästa tror jag.

Men, inget är säkert. Vi kanske får ta med honom hem. Det bedömer veterinärerna när vi kommer. Och han måste komma på återbesök. Helt underbart djursjukhus i Hässleholm. 20 stjärnor av 10 får de än så länge av mig.

Nu ska jag göra mig i ordning.

Tjing så länge!

Åh, jag ska snart ringa veterinären. Vid halv tänkte jag. Nervositeten är nästan olidlig. Jag är så rädd att de ska säga något som jag inte vill höra. Men jag måste ju ringa. Så strax ska jag ta mod till mig och ringa och höra hur det är med min lille gosse, Prosit.