God morgon.

Eller ja, förmiddag snart ju. Jag vaknade i chock i morse. Läs inlägget under. Nåja, nu har jag hämtat mig. Jag är så spänd. Idag ska vi få träffa Prosit. Jag är himla glad men samtidigt så nervös. Jag vet ju inte alls vad som kommer hända, om vi får ta hem honom eller inte. Jag ska ringa till veterinären sen. Jag vill ringa nu, men samtidigt inte. Jag vill ju att han ska vara så pigg som möjligt både när jag ringer och när vi kommer dit. Ambivalens i all ära. Men jag ska försöka ha is i magen och vänta med att ringa tills efter Melodikrysset.

Sen måste jag ringa försäkringsbolaget eftersom vi åkte först till Karlshamn och sedan till Hässleholm, så att det inte blir två självrisker. För det är ju samma skada så att säga.

Önska mig lycka till men framför allt; tänk på Prosit, ge honom styrka genom våra tankeförmågor.

Lillebror hjälpte mig med datorn innan idag. Jag satt och joxade med mina nya cd-skivor och tog bort locket. Efter ett tag såg jag lillebror sitta ovetandes hållande i det. Han la handen mot örat. I handen höll han locket. Alltså, jag kunde inte låta bli... :

-Hahaha, vet du att du har lock för örat?

Idag blir det ingen fredagsfräckis. Jag hoppas ni förstår. Jag orkar inte, och tycker ingen är bra. Jag är inte på det humöret idag. Även om Prosit är bättre (läs HÄR) är jag fortfarande orolig. Naturligtvis överlycklig att han är bättre, men jag är rädd att jag drar förhastade slutsatser. Det kan bli ett bakslag, men det fokuserar jag inte på. Veterinären hade ringt om operationen inte gått bra. Så jag tror att allt är bra med honom, men nervositeten sitter ju ändå i. Nu blickar vi framåt och håller alla tummar, tår, tassar och klövar.

Hör upp! Prosit är bättre!! Finally. Ä-N-T-L-I-G-E-N. Okej, för att klargöra så är jag medveten om att det fortfarande finns risker, det är inte hundra procent att han fixar det här, men hör vad veterinären sa när de ringde mig (observera att de ringde mig). Hon sa att han idag är sååå kelsjuk och har stått upp på egna ben. Hör ni hur fantastiskt det är? Nej, jag ska inte dra förhastade slutsatser. Men de anser att han är så pass pigg att de idag vågar söva honom och operera hans sår. Sy och tvätta rent. Så himla skönt. Om de nu anser att han är så pass pigg att de vågar söva honom, borde det vara ett bra tecken, eller hur?

Han kommer naturligtvis att ha ont i benet, men hur många katter har inte klarat en fraktur då? Min förra hade två, fixade det och fick en till efter det och fixade det. Jag har vänt och vridit på allt, funderat, kliat mig i huvudet, lyssnat på råd osv. I nuläget är sprutan helt utesluten, om det inte kommer ett bakslag.

Vi åker inte ner och hälsar på honom idag eftersom han antagligen kommer vara så dåsig pga. narkosen. Men imorgon, då ska vi. Imorgon förmiddag åker vi ner. Och har vi tur, tur alltså, dvs kanske, kanske, kanske, om han är så pass pigg kan vi få ta med honom hem. Det beror på hur veterinären bedömer om han klarar sig på det smärtstillande som vi kan ge honom här hemma. Men, håll gärna tummarna. Jag har fått för mig att han kommer läka bättre och snabbare hemma och känner sig mer lugn och trygg här.

Både jag och Prosit tackar alla som tänker på oss, speciellt på Prosit eftersom jag tror att mycket har att göra med tankeöverföring. Ni ger honom kraft och ork, så sluta inte. Det betyder så mycket för oss båda.

Prosit är inte alls bra. Han har fruktansvärda smärtor och metadon plus morfin har satts in, men han mår inte bra. Jag och veterinären kom överens om att ge det till imorgon. Är det inte bättre då, kommer det antagligen inte bli bättre. Fy så hemskt allt är nu. Jag ska i alla fall åka ner till honom imorgon kväll. Men så ledsen är jag. Och jag ska sätta mig i en bil och köra. Hur ska detta gå? Jag vill verkligen inte att han ska lida, men han är ju ung och stark, alldeles för tidigt att lämna mig. Jag ska sätta mig i bilen nu och tänka igenom allt. Vi hörs någon gång. Vi får se när...

Nu har jag pratat med Agria och fått rätt på försäkringsnumret. Nu är det 37 minuter kvar tills det att jag ska veterinären. Gaaah, denna eviga väntan. Snälla, snälla, snälla säg att jag får ta hem honom senast imorgon. Please!

Ingen veterinär har ringt än så länge. Jag fortsätter att hoppas. Det bästa som kan hända nu är att jag kan få hämta hem honom idag eller imorgon. Blir det idag lovar mamma att hämta honom. Jag ska ju jobba senare idag. Helst hade jag velat ringa och säga att jag är hemma för Vård Av sjuk Katt. VAK istället för VAB liksom. Men jag tror inte det fungerar så, tyvärr.

Varför är det så jobbigt att behöva jobba när man är ledsen? Är det för att man vill vara själv? Jag fattar inte. Men jag ska köra dit senare. Tänkte att jag ska ringa Agria också. Bara inte veterinären ringer under tiden, men det tror jag inte. De har inte ringt än liksom.

Jag lider av att vänta. Vänta på ett samtal från veterinären. Om Prosit inte klarat natten ska de ringa nu på morgonen. Jag sitter som på nålar. Jag har en känsla, men jag vågar inte skriva den. Ödet leker ju med mig hela tiden så vad jag än skriver blir det ju fel. Så därför säger jag inget så har jag inget sagt. Men vad räknar de som morgon? De borde ringa före klockan nio i så fall va? Om det inte har hänt något så ska jag ringa vid halv tolv.

Så, håll tummarna för att:

1. Smärtstillandet igår gjorde att hans kropp kunde fokusera på annat så att han är piggare nu.
2. Han är så pass pigg idag (alternativt imorgon) så att de kan sy ihop såren han har.
3. Han är färdigopererad på fredag så att jag kan få ta hand om honom hemifrån.

Skrev inte jag innan att denna dag var tråkig och att ingenting, för en gångs skull, inte hände? -Jag tar tillbaka det. Jag ångrar att jag skrev så. Att höra min Prosit jama ute och går för att öppna med ett leende och blir bemött av en totalt dåsig katt sittandes längst ner på trappan. Min första tanke var "Va du ser trött ut". Jag gick ner till honom och han lät mig lyfta upp honom. Han låter aldrig mig lyfta honom upp för trappor. Då ser jag. Blod. Överallt på hans ben. Jag får panik. Vad ska jag göra? Jag ringde veterinären, åkte dit med honom, blev skickad vidare för röntgen och för tillfället är läget instabilt. Min ögonsten. Min vackra fina katt. Min Prosit. Som jag gråtit idag. Att jag kan vara så känslig när det gäller honom. Totalförstörd är jag. Vi kom nyss hem, utan Prosit. Han är kvar på sjukhuset. 5000 kr per dygn får jag langa ut. God damn att han är försäkrad. Men ändå. Det kommer bli mycket pengar, och det är han värd. Om han överlever natten vill säga. Veterinären var osäker.

Det ser dystert ut. Har Prosit tur, fixar han natten. Bäckenet är brutet. Har han otur har det gått på hans led i benet och då kommer han inte kunna gå mer. Han kommer ha ont länge till. Flera veckor. Han måste vara inlåst på liten yta, för benet gör de ingenting åt. Det måste läka av sig själv.

Jag ställdes inför två alternativ. Antingen avliva honom, eller låta ovanstående ske. Förstår ni hur svårt det är för mig? Jag vill inte se min älskling lida. Men jag vill verkligen inte ta livet av honom. Jag ger honom natten. Fixar han denna natt får det kosta vad det vill. Då ska min kille bli frisk. Han kommer att få kämpa ett tag, men sen kommer han må bra igen, lite halt men än dock, så länge han slipper ha ont.

Dags att göra sig i ordning. Ska iväg och handla med mamma om en stund. Skönt det. För just nu är jag sååå uttråkad. Om vi har tur händer något kul som kan jag kan dela med mig av till er. Dagen har varit ovanligt lugn för att vara min.

Tjing!

ps, såg att jag, i mitt tidiga inlägg igår, döpt om John Blund. Till Johan Blund. Det är ju fint det med, men jag måste nog varit halvsovande och lite kvar i drömmen ändå, klockan så tidigt liksom.

På min lediga dag så har jag ändå fått lite gjort. Min bil är hos mekanikern, 533,2009,18 stycken jobbansökningar har jag skickat ut till olika företag och landsting och blottat mig. Blottat och blottat, blotta mig gör jag ganska bra genom bloggen om jag får säga det själv. Men ändå. Sälja sig på det där viset. Boooring.

Kan inte bara någon ringa och säga:
'Heeej, vi har hört så bra om dig. Vi var tvungna att leta upp ditt telefonnummer och ringa dig, vill du jobba hos oss?.
Så svarar jag: 'Nja.. jag vet inte riktigt'
Så säger de: 'Vi ger dig löneökning varje månad och du får var ledig precis när du vill'
Och så svarar jag: 'Okej då. Det låter bra'.

Så, då hade allt varit löst och så hade jag sluppit allt det här. Men men. Nu ska inte jag göra mer idag. Bara vara, och vänta på att telen ringer.

Min tvåtimmars-bilfärd tog idag två timmar plus 40 minuter. Endast på grund av att en klantig lastbils-chaffis lyckats välta sitt släp så att vägen var avstängd i två riktningar. Dvs alla riktningar. Och, det har ingen betydelse att jag vistats i Värnamo i fem år, mitt lokalsinne är lika illa däran för det. Så, alltså, det tog mig 40 minuter att hitta ut ifrån Värnamo. Ja, det hade faktiskt gått fortare om inte alla bilköer varit i vägen. Det är faktiskt sant.

Så, hade lastbilschaffisen inte klantat sig, hade det här aldrig hänt. Och om mitt lokalsinne varit bra så... Nej, det var herr klant-chaffis fel. Alltihop.

Inatt har jag varit i himlen. Japp, ni läste rätt. Så alla som vill veta hur det blir efter döden kan fråga mig. John Blund visade sitt rätta jag efter att jag somnat. Till en början kom han ner med sina vita fina vingar, magrutorna glänste av all olja och frisyren hade han kammat på sné. Jag såg hur han slängde ner sitt sov-pulver över mig. Sedan satt vi helt plötsligt i hans häst och vagn, med två vita hästar (inte i häst och vagnen då, utan framför). Sedan flög vi iväg, långt upp. Vi träffade Zeus kommer jag ihåg. Hades kom inte på kaffe. Men det var verkligen himla fint där uppe. Man blev lugn och glad av allt ljus där uppe och de där gudarna vet vilka blommor som är fina.


Varför drömmer jag så här? Ska man inte drömma om något som hänt under dagen? Det kan ju vara en kombination av mitt Winnerbäcks-lyssnande igår "Alla vägar har sitt pris" och min och Ninas beskrivningar om hur Johan Blund ser ut innan det var dags att sluta ögonen. Dock liknade himlen väldigt mycket den som är med i den tecknade Herkules-fimlen, men den har jag dock inte sett. Inte igår i alla fall. Nåja, jag mådde bra där uppe och tyckte det var taskigt när Johan Blund fick för sig att leka asagudar och slängde mig över kanten. Det betyder att jag måste gå upp tidigt och nu börja med massa avancerade sminkrörelser osv.

Nåja, idag åker jag hem till mamma efter jobbet, hörs då.
Ting!